Nu har jag precis åkt från sjukhuset.. En familjemedlem har blivit akut sjuk, så hon måste ligga inne och det var hemskt att se. Jag kände inte alls igen henne faktiskt.. Riktigt jobbigt, jag hoppas att hon klarar sig Det är lite tufft nu, men jag ska inte prata mer om det här nu.. <3

Dagen har varit lite jobbig som sagt, men jag och pappa drog och tog en kaffe efterÃ¥t sÃ¥ dÃ¥ kändes det lite bättre. Jag och min pappa har ju inte den bästa kontakten, (Eller vi ses inte sÃ¥ ofta, tyvärr…) Men sÃ¥ det hjälpte verkligen att ta en fika med honom, det kändes som om vi kom lite närmare. Ett steg närmare pappa. Det här med att vi inte har haft sÃ¥ bra kontakt har ju varit ett stort problem och sorg i mitt liv. Men det är för att när mamma och pappa skildes blev allt sÃ¥ komplicerat, han flyttade ifrÃ¥n Stockholm osv. Har grÃ¥tit mÃ¥nga gÃ¥nger under mina dagar för att jag saknar honom. Har ju berättat om hans och min relation här förut, och det känns ju lite som om att jag inte känner honom sÃ¥ bra längre. Jag var 10 Ã¥r när mamma och pappa skildes, dvs jag var väldigt ung. Jag behövde min pappa mer än vad han egentligen trodde/tror, för han tror ju att jag är sÃ¥ jäkla självständig och aldrig behöver hjälp för att jag alltid har visat en sÃ¥n sida av mig själv frÃ¥n när jag var liten, och det har resulterat till dÃ¥lig far och dotter relation.

Aja , lång historia det där.. Jävligt komplicerat också. Någon som kanske känner igen sig i det jag berättat?