Det är sällan jag är uppe så här tidigt. Det var en plåga att inse att väckarklockan inte var en mardröm, utan ett faktum. Ett faktum som liksom hånskrattade mig rakt upp i ansiktet; ”skyll dig själv för att du inte la dig tidigare igår”. Men hur tusan skulle det ha gått till? Hur i hela fridens namn skulle jag kunna gått och lagt mig tidigare än 23 minuter över 00 när jag hade föreläsning att planera, ryggsäck att packa och outfit att förbereda. Att dessutom försöka varva ner efter en dag maxad av inspiration fanns ju inte på kartan. Och när jag borde sova så låg jag istället vaken och planerade tattoos jag ville göra, drömmar jag ville uppnå, sånger jag ville skriva, bilder jag ville fotografera, tavlor jag ville måla, människor jag ville träffa, rails jag ville klara, kläder jag ville köpa, parker jag ville skejta, städer jag ville besöka och jaa… detta är en evighetslista, så jag väljer att sluta där.
Men efter att ha legat vaken i timmar somnade jag till slut in för att ett par minuter senare; väckas igen, dra på mig den noggrant valda ”dagens outfit” som prydligt hängde framme i min walk in closet, vara en tidsoptimist, missa bussen, ta nästa och precis hinna med mitt X3000. Hej Stockholm, Bunny och lägenhetsvisning på Lidingö. Nu kör vi!
