Posts Tagged ‘Garbomannen’
Krönika: ”Varför gör inte Johan som alla andra?”
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.
Varför gråter inte Emma? Det är namnet på Arbogamammans biografi som handlar om hur tyskan en sen kväll i mars tjugohundraåtta väldigt oförtappat knackar på och hugger Emmas båda barn till döds. Som mordvapen har hon valt att använda sig av en hammare. Två mord som går till historien. Får medias bevakning att eskalera kring händelsen. Jag har nyss lånat den av min moster.
Boken cirkulerar kring Emmas reaktion på det som hände. Att hon till en början faktiskt inte förstår vad det är som hänt. För henne är det omöjligt att hennes barn inte längre är vid liv. Att en kvinna som haft en förflutet med pappan till Emmas barn känns bara väldigt osannolikt. Att kvinnan i fråga sen som i media benämns ”tyskan” skulle fått för sig att faktiskt ta livet av hennes småttingar finns inte med i hennes mörkaste mardröm. Hon förstår bara inte.
I och med det här ställs Emma ofta frågan varför hon inte gråter. Varför hon inte gör det mest självklara.
Genom den här händelsen slås mina tankar dubbelt till fenomenet mallar och stereotyper av samhället. Att man bör göra på ett visst sätt, med anledning av att samhället förväntar sig det. Att man ska vara på ett speciellt vis i en händelse eller situation. Avviker man gör man något väldigt konstigt. Något som hos många enkelt blir svårt att acceptera med anledning att det inte är vad man är van vid och samtidigt förväntar sig. Mönstret finns redan där. Hur man bör handla. Att man såväl omgående bör gråta när ens barn mördats, oavsett om man ens förstått sig på det då man befinner sig i kolossal chock, eller något annat.
Jag kan bara tänka på mig själv. Använda mig av erfarenhet gällande stereotypen i samhället i det här resonemanget. Varför är inte jag som alla andra för? är en fråga jag många gånger ställt mig själv när jag var yngre. Varför umgås inte jag med en massa killar framför tjejer som alla andra i min ålder och med min könsidentitet. Varför tycker jag inte om att leka med bilar eller att fanatiskt följa allsvenskan på teven? Är jag bög frågar jag mig själv. H-o-m-o-s-e-x-u-e-l-l? Vad enkelt allt skulle vara då. I så fall skulle jag ju få ett svar på mina tankar kring varför jag inte är som alla andra eller beter mig som killarna i klassen alla gånger. Som jag intalat mig själv att jag borde. Vad skönt det skulle vara att inte behöva fundera längre. Att kunna konstatera att jag nog är lite udda just för att jag ju är bög. Då är det väl inte så konstigt. För det är väl lite egna varelser ändå dessa nippertippor som trippar omkring här och var bland oss, eller hur? Bögarna. Ett folkslag som jag förövrigt tycker väldigt bra om rent allmänt. De är liksom sig själva.
Nu var det bara ett problem. Jag var inte homosexuell och jag är lika straigt idag som jag var vid den här tidpunkten för några år sedan. Till en början försökte jag vrida och vända. Fundera och tänka. Kanske var det så att jag bara inte kommit på det själv ännu bara, att jag faktiskt är homosexuell. Att jag dras till snopp framför snippa och man istället för kvinna.
Efter ett tag slutade jag ens lägga energi på att försöka intala mig själv att min egenhet och avdikelse från normen av min ålder och min könsidentitet skulle bero på något sådant. Jag var inte homosexuell. Varken då eller idag.
Skrivet av: Redaktionen
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.
Börjar dagen med en proteinshake innehållande diverse fibrer och hälsopreparat. En nätt timme senare är jag redan vid gymmet där jag möter Ida Warg (Sveriges största dans och tränings- bloggare) och börjar dagens första träningspass. Idag fokuserar jag på bröst och kondition i första hand. Jag tränar konstant i en och en halv timme. Efter det äter jag en redig lunch bestående av dadlar och brosk från kyckling. Kalorierna är snåla och fokus ligger ständigt på att äta rätt och att förbränna tre gånger mer än vad jag låter passera mitt tarmsystem varje dag.
Efter lunchen låter jag min kropp vila i några timmar innan det så är dags för dagens andra träningspass. Det består idag av två mils löpning. Trots spöregn och åska låter jag mig inte påverkas. Det är träningen jag brinner för. Det är vad som driver mig. Med tanke på att jag gör det för jämnan tar det inte mer än en dryg timme heller att springa mina två mil. När jag är klar äter jag en banan och dricker en proteindryck. Det är en kombination av fiskolja och morotssvamp som utgör dess smak.
Här har klockan hunnit bli sju på kvällen. Jag kokar en häftig mannagrynsgröt gjord på fibrer och grovt mjöl. Jag äter den i samband med ett päron och en kopp grönt te. Lördagen passerar och min träning är fulländad. Jag känner mig nöjd med dagen och mina prestationer samtidigt som jag inser att jag blivit en träningsnarkoman. Hjälp! tänker jag högt för mig själv.
Det finns bara en detalj att anmärka. Allt råkar vara en dröm. En illusion av den emotionella verkligheten.
Egentligen vaknar jag vid tolv denna lördag. Tar ett glas coola på sin topp som frukost och äter en stund senare lunch. Grönsaker bryr jag mig inte så mycket om. Det är mest om de finns nära till hands och jag för en gång på miljonen känner mig extra sugen på ett torrt salladsblad att sluka i kombination med resten av min lunch. Jag låter bli salladen. Känner mig inte sugen, inte den här gången heller.
Efteråt sätter jag mig vid datorn. Jag skriver några krönikor och fortsätter på min novell och renskriver mina bokmanus. Där blir jag sittande i några timmar. Den träning jag på min höjd unnar mig själv är en promenad till Hemköp tvåhundra meter härifrån. Jag köper en chokladkaka. Vill ha något gott till kvällen. Något att unna mig själv.
Återgår till mina skriverier vid datorn och låter fylla några dokument med tankar och värderingar kombinerat med en påhittad historia om en frikyrklig pastor. Han inleder ett förhållande med en av medlemmarna. Jag känner mig kreativ.
Jag känner mig nöjd med dagen när klockan närmar sig halv sju. Jag har skrivit flera sidor på min novell och även lyckats plita fram två krönikor i aktuella debattämnen. Jag äter middag med familjen innan jag sätter mig vid teven och försjunker i en gammal episod av succéserien The Mentalist. Med mig har jag min chokladkaka som försvinner efter några minuter. Trots noll träning i princip (bortsett från min fyrahundrameter långa promenad tills livsmedelsbutiken fram och tillbaks) och inga proteindrycker eller vidare koll på mitt kaloriintag känner jag mig nöjd med min dag. Jag är tillfreds med det jag presterat och känner en glädje fylla mig när jag sammanfattar min dag.
Trots att jag inte tränat är jag väldigt stolt över mig själv. Träning behöver faktiskt inte handla om allt egentligen intalar jag mig själv. Det är bara en del av vardagen, för en del. Jag har själv inte riktigt kommit dit än bara. Jag fokuserar på annat så länge. Som att skriva historier om påhittade pastorers förbjuda kärlek och äta Marabous choklad. Det liksom driver mig mer än spöregn och tråkig träning! Konstigt nog.
Skrivet av: Johan Hermansson
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.
Jag har alltid varit en crème fraiche människa när det kommer till dipp och såser. Det är det jag är van vid att använda och det är crème fraiche jag av reflex lägger i korgen om jag ska kolla på film med någon och vill ha chips och dipp till det vi ska se.
En riktig vana kan man enkelt konstatera. En bekvämlighet och en slags trygghet. Hur än det är så vet jag med all säkerhet efter år av erfarenhet att det smakar bra när jag blandar ihop dippåsen i den vita smörjan. Det funkar även den här gången. För det har det alltid gjort. När så en nära vän till mig köpt med sig ett urval av tillbehör som är ett måste när man ser en romantisk komedi hade hon köpt med sig chips och dipp bl.a. Det var bara en skillnad från vad jag är van vid. Smaken på såväl dippen som chipsen var det inga problem med. De brukar jag själv välja.
Den vita smörjan däremot. Det var inte crème fraiche den här gången. Det var gräddfil.
Min skepticism blev ett faktum och jag tänkte hur det här skulle smaka? Visst. Säkert gott, tänkte jag. Men jag skulle aldrig plockat ner denna burk i varukorgen själv om jag haft alternativ som jag med säkerhet visste hur smakade och att jag tyckte om det. Nu var det inte så och visst skulle det kanske komma att smaka. Men inte som crème fraiche. För det kan väl inget toppa?
Det kunde det. Gräddfilen gjorde succé och med ens fick dippen en mjukare konststens och smaken blev en annan, betydligt godare. Jag insåg väldigt snabbt att jag varit dum som inte provat gräddfilen innan. Att vidgat mina vyer såväl där i mejerihyllan på Hemköp så jag kunnat prova på något annat, för ovanlighetens skull, som man brukar höra.
För just såhär fungerar jag ganska ofta har jag kommit underfund med efter den här händelsen. Jag är en person som ofta låter mig styras av gamla mönster och bekvämligheter för jag finner en slags trygghet i dem istället för att prova på något annat, mer osäkert.
Något så galet som att prova på att byta ut den vita smörjan mot en annan när jag ska kolla på film exempelvis. Jag undrar försynt vad som kommer härnäst!
Skrivet av: Johan Hermansson
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.
Dagens program för barn är inget annat än ren smörja kan jag tycka. Ren och skär skit. Minns när jag själv var liten och beskådade diverse serier på teven. Serier som faktiskt hade något att komma med.
Jag minns när jag gick på mellanstadiet såg avsnitt av Johnny Bravo, Tintin och Familjen Jetson på FoxKids och Cartoon network efter skolan. Jag älskade det då och desto mer när jag tänker tillbaks på det som en slags nostalgi. De gick såväl dag som kvällstid och de här serierna riktigt fastnade i mitt huvud och blev så småningom till ett måste att följa – och som etsat sig fast inom mig så att jag än idag kan njuta av att se ett avsnitt som går i repris när jag zappar mellan kanalerna i brist på annat. Missade jag ett avsnitt var det katastrof i princip och jag velade på gränsen till att kolla upp nummer och ringa upp tevestationen för att be dem sända om programmet jag missat.
Ja redan då visste jag min sak och att man inte kommer någonstans om man inte är framåt och vågar ta för sig! Skämt å sido så var serierna på teven något helt annat än det animerade skit som i dagsläget sänds på barnkanalerna och det tycker jag är ytterst tråkigt. När jag ser tillbaks på när jag var mindre var det i varje fall serier som var gjorda med omsorg och möda kan jag tycka och inte där människorna och monstren numera som är så måttligt populära, fråga mig inte varför, är både kantiga och så onaturliga du bara kan tänka dig. Handlingen fanns där när jag följde serierna och allt gick inte ut på våld och övernaturliga rymdvarelser.
Det finns ingen som helst verklighet i majoritetens barnprogram idag och det här realistiska existerar liksom inte. Det stör mig. För att summera dagens tevekultur bland barn kan jag säga att det var bättre förr. I varje fall kan jag se det på så sätt som jag något att jämföra med.
Skrivet av: Johan Hermansson
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.
Bittra bekännelser
Idag känner jag mig lite bitter och det låter jag resultera i en krönika, som så många gånger tidigare. Det tycks alltid vara så att den bästa inspirationen och skrivflöde har jag när jag känner mig bitter eller väldigt irriterad på något. Då vet jag precis vad jag vill få fram med texten och det kommer direkt från hjärtat.
Just idag är jag trött på idioter, som jag allt för ofta råkar på i mitt liv. Som om det var något nytt kanske ni frågar er? Nej egentligen inte. Men jag är sådan att jag brukar hålla tankar som dessa inom mig. Jag brukar inte låta någon ta del av min frustration och irritation på det sättet. Men idag kan jag inte låta bli. Det går bara inte. Jag irriterar mig på människor som gång på gång visar vilka jubelidioter de är och stoltserar med hur litet med vett de har innanför pannbenet. Då skriker det inom mig och jag fattar tangentbordet, ett tomt dokument och börjar fylla det med reflektioner i det aktuella ämnet. Det har hänt så många gånger att jag idag känner igen känslan som säger till mig att ”nu är det dags”. Nu är jag igång.
Med det här menar jag allt ifrån personer som gång efter kom slänger ur sig kommentarer om något oväsentligt men med mening att skada, och göra sig själva hörda. Personer som gång på gång försöker göra sig roliga på bekostnad av någon annan och människor som med sin minimala utveckling av moral och sunda förnuft ska behöva bete sig som jag-vet-inte-vad för att de själva ska kunna göra väsen. För att de själva ska skilja sig ur mängden. De har liksom inget att komma med utan måste då klanka ner och spela spratt på någon annans bekostnad. Inte allt för sällan min egen.
Jag vet inte om jag ska gråta eller skratta när jag tänker på hur dessa personer fungerar. Om det ens finns någon rimlig tanke för deras sätt att hävda sig själva. Oftast brukar jag låta funderingarna passera som ingenting. För just ingenting är vad dem är värda i mina ögon. Inte ens en tanke eller anblick från mitt håll. Men ibland kommer jag till en stund där jag inte kan låta bli att ägna ett resonemang åt att försöka förstå mig på dessa människor. Gång på gång utan att komma fram till något vettigt.
Det enda jag kan resultera med är ett faktum om att man bara förlorar själv på att ge personer av dessa det de strävar efter. Att det enda tänkbara är att utesluta dessa ur ditt liv och begränsa dig så mycket som möjligt med personer som faktiskt har ett förnuft.
Skrivet av: Johan Hermansson
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.
En ganska tidig fredagskväll i mitten av november. Det är väldigt mörkt utomhus och klockan har nog närmat sig kvart i nio, jag minns inte helt säkert. Jag ska på fest, heter det. Ett gäng människor från skolan har styrt upp något denna kväll i en hyrd lokal mitt ute i ingenstans. För mitt ute i civilisationens ingenstans är det verkligen. Knappt ett hus inom räckhåll och det enda som finns är någon lada och enslig byggnad som säkerligen inte används till något annat än förvaring.
Jag som hade tänkt mig en lugn fredagskväll. En film, lite omättat sockerintag och väldigt mycket lugn och ro hemma i vardagsrumssoffan. Men jag lät mig övertalas. Min vän ringde, en av mina fyra närmaste och bad mig följa med på fest. Det skulle vara en massa människor där och verkade hur roligt som helst. Min vän hade nog redan druckit så exalterad var hon. Det måste hon ha gjort, skulle jag komma att märka lite senare. För fest var verkligen inte vad som väntade oss.
Fixar mig i ordning. Det vill säga sprayar mitt stackars hår i flera minuter för att få varje hårstrå att inta sin bestämda position i min väl medvetna frisyr. Drar på mig ett par jeans i elektriskt material, dova färger och en kavaj utanpå en blekt skjorta. Jag ska ju ändå på fest, och då klär man väl upp sig, eller hur? Trodde jag ja. Klädkod fanns det tydligen ingen och att fixa till sig var det inte många som hade haft i åtanke. Jag hade kunnat komma dit i mjukisbyxor och munktröja, och ändå varit snyggast på plats. Inget överdrivet.
Min vän har fixat chaufför åt oss. En killkompis till henne som kommer och hämtar mig, min vän sitter redan i bilen, strax efter nio. Några minuter senare är vi framme. Bilen stannar och chauffören säger ”ha så skoj nu då!” i en vänlig ton. Jo tack, det var ju sagt så, tänker jag, samtidigt som en viss skepticism gällande denna kväll föds i mitt medvetna.
Nämnvärt är att klockan inte ens passerat halv tio. Redan ligger dock mer än två personer på marken redan, fulla på alkohol. Några andra står i klungor och skriker till varandra. En kommer fram och kramar mig så entusiastisk som att vi känt varandra sen barnsben. Jag vet inte ens namnet på människan. Men jag spelar med, låtsas att jag gläds lika mycket som henne över att ses.
De allra flesta är redan alldeles för fulla än vad de ser ut att klara av. Inne i den hyrda lokalen är det likadant. För att inte bortse möbleringen och själva inredningen på denna ”fest”. Det är nu jag börjar inse att det nog hade varit bättre om jag legat i min soffa och sett en halvlöjlig komedi istället. Skrattat lite för mig själv och haft det väldigt mysigt. Istället befinner jag mig mitt ute i ingenstans, i en hyrd lokal med sunkiga möbler och tapeter från sjuttiotalet. På väggarna hänger gamla planscher som fanns i skolan på farföräldrarnas tid. För si sådär sjuttio år sedan. Det är väl snyggt, tänker man här.
Det tycker inte jag. Vid det här laget börjar jag må dåligt inombords för vart jag låtit min vän föra mig den här fredagskvällen; jag känner mig missplacerad, och det är inget illa menat människorna som ordnade detta eller närvarade. Det är bara inte min grej. Det är verkligen botten. Av de trettiotal personer som är på festen är nittionio procent fulla (läs överdrivet fulla) och någon enstaka är med och skjutsar och har till sitt förnuft vetskapen att inte dricka. Inne i lokalen spelas Eddie Meduzas ”mera brännvin” på högsta volym. Inte för att gästerna ser ut att behöva mer hembränt direkt, men dem lyssnar och några dansar med. Resten, vilket är majoriteten, sitter utspridda på stolar och bänkrader längst med väggarna.
Klockan är fem i halv tio. Jag mår dåligt, tycker denna tillställning är patetisk.
Jag bestämmer mig för att gå därifrån trots det faktum att min vän vill stanna. Det spelar ingen roll tänker jag och vägrar vänta på en skjuts som ska komma om två timmar. Min vän stannar. Jag orkar inte ens diskutera läget med henne, är redan irriterad för att jag låtit mig själv övertalas till att följa med på den här festen. Istället tar jag min jacka som jag hängt ifrån mig och börjar traska hemåt. I kolsvart mörker längs ensligt tomma vägar i mörker och i närmare trettio minusgrader går jag halva milen innan jag väl är hemma. Jag bestämmer mig här och nu för att det här med fester i hyrda lokaler mitt ute i ingenstans inte är riktigt min grej. ”Aldrig mer” säger jag högt för mig själv, aldrig mer.
Fest för mig är tydligen något helt annat.
Skrivet av: Johan Hermansson
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdagskriver han krönikor här på WeRun.se.
Maria Montazami har jag inga som helst problem med; henne stör mig inte. Snarare tvärt om. Jag kan nästan tillåta mig själv att säga att jag älskar Maria. Hon är sig själv rakt igenom och visar ödmjukhet trots det faktum att hon idag hyllas av väldigt många människor för det hon gör; att hon är sig själv. Sådana människor tycker jag om. De gör mig glad och får mig att känna värme för det de speglar.
Men resten av karaktärerna i Svenska Hollywoodfruar, eller i alla fall majoriteten av dem, allra oftast. Redigerade bimbon byggda av plastik som ständigt ser ner på andra människor. Det är långt ifrån okej i min mening. Plastikoperationer har jag inga problem med, men det senare. Här känner jag ilska och upprördhet istället för glädje och upprymdhet.
Säg Agnes Nicole Winter från Borås exempelvis, som också är med i serien som visas på trean. Hon får hybris när någon kallar henne Agnes, och inte Agnes Nicole. Där har vi i varje fall en riktig bimbo i mina ögon som på över fyrtio leker tonåring och tror att hon kan än det ena med det andra; och är bäst på det dessutom. Visst är det bra att hon tror på sig själv och den biten; absolut. Det uppmuntrar jag varje enskild människa att göra; talang eller inte. Men hennes överlägsna sätt klarar jag inte av; det är det som stör mig. Det får mig att vilja spy galla över människan som gång på gång trycker ner på andra och slänger väldigt nedvärderade kommentarer till höger och vänster.
Sen har vi ett gäng andra också; dock lika ointressanta som föregående så jag väljer inte ens att nämna dem vid namn. Det skulle vara Gunilla Persson då. Men jag tror fan jag får lov att låta bli att gå in mer på den kvinnan också och hennes sätt att vara. Då får jag nog sjukskriva mig några dagar framöver om jag skulle göra det, då räcker det inte med galla som skulle slitas från min kropp.
Det enda dessa kvinnor gör är liksom att visa upp egen prestige i mina ögon och samtidigt se ner på människor som inte ”lyckats” lika bra som dem. Läs lyckas och tolka själva; för mig är det något helt annat. För om att nå framgång är att leva på någon annans pengar efter en skilsmässa så har jag en helt annan bild av det hela. En mer arbetande sådan, och krävande.
Trots detta fortsätter jag följa dessa människor i deras liv när de visas i teverutan. Deras intriger och problem över vad som i mina ögon är ingenting alls i en fantasivärld bygd av plast och botox. Överlägenhet äcklar mig. Speciellt i en serie som kretsar helt kring det.
Skrivet av: Johan Hermansson
www.garbomannen.se
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdagskriver han krönikor här på WeRun.se.
Det finns ett beteende och en till lika livsstil som benämns manligt. Ett annat som kvinnligt. Normen för hur man beroende på könstillhörighet bör agera i samhället. Hur man ska vara.
Vilka beteenden som är korrekta och okej att använda sig av huruvida man är kvinna eller man. Att det av stereotypen som vuxit fram genom samhällets påverkan genom åren kan säga att det är fel att göra en specifik händelse på ett manligt sätt, om du är kvinna. Att det tar emot för att den förutbestämda könsrollen säger att det här inte är okej. Att det andra könet är fött till att vara på det här sättet, det andra inte.
Det är acceptabelt att en kvinna gör det. Just för att hon ska göra så. Det tillhör det feminina idealet av normalt. En man däremot, i samma situation och hanterande på samma sätt. Det skriker fel! Abnormalt, konstigt, banbrytande, vågat och bara väldigt fjolligt.
Samhället säger till oss hur vi ska vara; hur vi bör vara för att anpassa oss till den norm som finns runt omkring oss; stereotypen. Den vill att vi ska anpassa oss, känna efter för om det är manligt eller kvinnligt att dricka norrlandsguld direkt ur burken innan vi gör det för att sedan fatta det beslut som stämmer in på könsrollen man tillhör.
Hycklande, patetiskt eller bara fullkomligt normalt och så som det bör vara är det såhär som det är; verkligheten runt omkring oss. Det är såhär samhället behandlar oss, det är såhär du och jag ser på varandra, på människorna runt omkring oss. Kanske är det såhär det ska vara. Att det bara är att acceptera helt enkelt att kvinnor inte är tillåtna av normen och stereotypen att handla på ett speciellt sätt lika väl som männen.
Kanske är det bara att acceptera läget som det är. Leva med det och låta stereotypen ha sin jargong och kolossala påverkan för vad som är inom ramen eller inte. Hur man får leva. För samtidigt som det är vi själva som skapat dessa ideal och samhällstyper troget tjänade den norm de tillhör så är det också vi som lever med dem. Så länge vi inte gör något åt dem, breddar det tillåtna och öppnar upp för ett mer jämlikt samhälle blir det ingen skillnad.
Ingen förändring av sådant som av ett existerande sedan länge redan är.
Skrivet av: Johan Hermansson
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdagskriver han krönikor här på WeRun.se.
Nu står man där och funderar; vad ska jag göra med mitt liv? Vad vill jag arbeta med, vilka drömmar vill jag uppfylla och var vill jag leva någonstans? Ska jag satsa på karriär eller familj. Arbete eller fritid i första hand. Jag tycker det känns väldigt svårt. Kluvet på ett obeskrivligt verkligt sätt.
Jag märker att det börjar bli dags att ta klivet ut i vuxenvärlden. Att skaffa mig ett arbete och börja försörja mig själv. Bestämma vad jag verkligen vill göra och hoppas på att det är vad som krävs för att jag ska kunna nå mina mål och drömmar här i livet. Att jag vet vad jag vill och satsar på att komma dit.
Känner nu att jag skulle vilja ha ett arbete som jag trivs med till att börja med. Såklart, kanske de flesta tänker. Alla vill väl trivas på sin arbetsplats? Ja; antagligen men jag tror långt ifrån alla gör det. Jag vill tjäna mina egna pengar och känna att jag gör något för att jag vill det. Känna att mitt arbete fyller för mig ett visst mått av mening. Samtidigt skulle jag vilja se mig omkring i vida världen. Upptäcka nya platser och kulturer. Känna nya influenser och få inspiration från världens alla hörn. Här känns det som att en karriär inte är det bästa att kombinera, om det inte handlar om att vara resereporter kanske vilket i och för sig inte skulle vara helt fel. Ganska okej snarare.
Vad jag vet med säkerhet är att skrivandet driver mig; att jag vill inspirera och påverka andra. Jag dras även till musiken på ett eller annat sätt och media i övrigt. Journalist? Nja, kanske. Författare? O, ja. Fast samtidigt skulle jag utan råge kunna tänka mig att ta arbete i en butik, exempelvis en sådan innehållande klädernas mode och trender eller mysig inredning. Det vet jag ju redan att jag tycker är kul. Det skulle jag även kunna kombinera också med att skriva och genom diverse texter i både det ena och andra forumet kunna påverka och göra min röst hörd.
För mig känns det viktigt och det är något jag med all säkerhet vet att jag vill hålla på med. Vilka vägar det än kräver att jag tar, eller tillfällen som uppstår i livet, förändringar och tankar som ändras är det bara att hoppas på det bästa. Att tänka som jag så ofta gör och känna att det löser sig hur det än blir.
Ett som jag är säker på är i varje fall att jag nu tagit mina första steg ut i vuxenvärlden. Jag har ett ansvar och en framtid att omhänderta. Eller hur, mamma? Jag är inte ett barn längre.
Skrivet av: Johan Hermansson Vill du också bli skribent på WeRun? Mejla din ansökan till info@werun.se
Johan Hermansson, mer känd som Garbommanen är Dalarnas största blogg. När Johan inte bloggar skriver han krönikor och är en flitig debattör i media. Nu berättar Johan för första gången om sina framtidsplaner och om ett kommande boksläpp.
- Hej Johan! Du är ju Dalarnas största blogg, blir du bemött som en kändis i dina hemtrakter?
- De flesta i Dalarna, och mindre samhällen överhuvud taget har den synen på en person som sticket ur; man blir något, en offentlig person eller kändis. De flesta vet vilka varandra är, och är det någon som skiljer sig ur mängden blir det genast intressant, något utöver det vanliga. Det behövs liksom inte så mycket. Och då har jag ändå gjort relativt mycket de senaste åren vilket ökat intresset för mig som person och det jag gör. Det är inte sällan det kommer fram människor och berömmer mig för det jag gör och förespråkar, en del vill ta bilder eller bara säga att det jag skriver inspirerar.
- Hur är det att sticka ut i ett mindre samhälle? Möts du av kritik?
- Absolut! Jag ska inte sticka under stolen med att väldigt många ser snett på mig för det jag gör. Att jag får räkna med kommentarer och påhopp om jag vistas på en plats där många vet vem jag är. Det är väldigt trist, såklart, och det påverkar mig samtidigt som jag genom åren vant mig vid detta. Jag tror det har med samhället att göra och synen på det som sticker ut och är annorlunda. Kommer man från en liten plats och är allt annat än lagom, det som förväntas, och provar på än det andra med det ena, så är man inte som alla andra ganska snabbt. Jag är långt ifrån en i mängden och det har gjort att människor ser med snea ögon på mig. En del avundsjuka, en del bara allmänt irriterade för att jag når framgång och inte dem själva. Samtidigt får jag väldigt, väldigt mycket positiv respons. Människor som stöttar mig och tror på det jag gör. Och det är de allra flesta, bara det att som alltid när man ska sumera något så tänker man på det negativa i första hand. Tyvärr!
- Du ska skriva en bok inspirerad av den kritik du mött och om Jantelagen. Berätta.
- Jag fick upp intresset för Jantelagen i och med bloggen. Att jag som ung stack ut och gick min egen väg, att jag vek undan för normen av lagom och det normala. Det fick jag stå mitt kast för. Människor som genom avundsjuka började trakassera mig, andra som hävde ur sig kommentarer på ett väldigt negativt sätt i och med detta, det jag gjorde. Då började mitt intresse för Jantelagen. Ett fenomen som säger till dig att du inte ska tro dig vara något. Att du inte ska lita på din egen kapacitet och förmåga till att nå framgång. Det här vill jag trotsa, lika väl som de avundsjuka och missnöjda människor som vill sätta käppar i hjulet för mig. Då uppkom tanken att skriva en bok i ämnet som ett sätt att lyfta upp Jante till ytan och inspirera allt fler att göra som jag; våga trotsa Jantelagen, och tro på sig själva.
- Så vad kommer boken handla om? En slags ”EgoBoost” för dom som stött på jantelagen?
- Exakt! Jag vill i och med boken och mina erfarenheter genom åren använda dem som ett sätt att inspirera människor och påverka till något positivt, något bättre. Det är det som driver mig i så väl det här projektet som i bloggen och mina krönikor. Jag vill få allt fler att tro på sig själva, och att faktiskt våga det oavsett vad det gäller. Men boken är inget typiskt självkänsla- snack med invecklad och tjatig doktorand bakgrund eller liknande. Det är mina egna erfarenheter, mina möten i vardagen med Jantelagen som jag använder mig av för att på ett personligt sätt ge en bild av det här fenomenet. Jag beskriver de tio punkterna som Jantelagen består av väldigt ingående, ger exempel på var jag mött dem i samhället runt omkring mig samt mitt egna tänk på hur man ska lära sig att hantera Jantelagen och människor som utgör den.
- Du har synts mycket i media senaste året.
- Helt klart! Jag medverkat i Sveriges Radio flera gånger och pratat om mig och bloggen, min syn på minioritets- samhällen och Jantelagen. Att jag genom att hamna på löpet och förstasidan av Dalarnas Tidningar skapade mgi ett namn till att börja med och att jag efter det medverkat i en massa resportage artiklar i media.
- Vad händer här närmast?
- Första prio och det jag vill mest av allt just nu är att släppa boken! Att få ut den och i och med detta kunna påverka och inspirera en massa människor till att tro på sig själva och sin egen kapacitet till att lyckas genom mina egna erfarenheter. Jag vill att det ska bli grymt och min förhoppning är att resten av Sverige kommer känna likadant! Jag ska även göra föreläsningar i ämnet som även det ett sätt att inspirera och dela med mig av det jag varit med om som ett sätt att påverka till något bättre. Förutom det gäller skrivandet. Att skriva, skriva och åter skriva. Det är hur som helst det jag brinner för. Jag blir redaktör för sidan Zitiz.se under hösten, samt kommer fortsätta leverera krönikor till såväl WeRun.se och Nyheter24!
- Så ni som tycker ni sett mycket av mig redan i media och på olika forum på nätet. Jag har knapt börjat, och med en grymt team bakom mig känns det som att det här kommer bli hur bra som helst! Läs Johans blogg HÄR!
Skrivet av: Redaktionen
