Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.

Varför gråter inte Emma? Det är namnet på Arbogamammans biografi som handlar om hur tyskan en sen kväll i mars tjugohundraåtta väldigt oförtappat knackar på och hugger Emmas båda barn till döds. Som mordvapen har hon valt att använda sig av en hammare. Två mord som går till historien. Får medias bevakning att eskalera kring händelsen. Jag har nyss lånat den av min moster.

Boken cirkulerar kring Emmas reaktion på det som hände. Att hon till en början faktiskt inte förstår vad det är som hänt. För henne är det omöjligt att hennes barn inte längre är vid liv. Att en kvinna som haft en förflutet med pappan till Emmas barn känns bara väldigt osannolikt. Att kvinnan i fråga sen som i media benämns ”tyskan” skulle fått för sig att faktiskt ta livet av hennes småttingar finns inte med i hennes mörkaste mardröm. Hon förstår bara inte.

I och med det här ställs Emma ofta frågan varför hon inte gråter. Varför hon inte gör det mest självklara.

Genom den här händelsen slås mina tankar dubbelt till fenomenet mallar och stereotyper av samhället. Att man bör göra på ett visst sätt, med anledning av att samhället förväntar sig det. Att man ska vara på ett speciellt vis i en händelse eller situation. Avviker man gör man något väldigt konstigt. Något som hos många enkelt blir svårt att acceptera med anledning att det inte är vad man är van vid och samtidigt förväntar sig. Mönstret finns redan där. Hur man bör handla. Att man såväl omgående bör gråta när ens barn mördats, oavsett om man ens förstått sig på det då man befinner sig i kolossal chock, eller något annat.

Jag kan bara tänka på mig själv. Använda mig av erfarenhet gällande stereotypen i samhället i det här resonemanget. Varför är inte jag som alla andra för? är en fråga jag många gånger ställt mig själv när jag var yngre.  Varför umgås inte jag med en massa killar framför tjejer som alla andra i min ålder och med min könsidentitet. Varför tycker jag inte om att leka med bilar eller att fanatiskt följa allsvenskan på teven? Är jag bög frågar jag mig själv. H-o-m-o-s-e-x-u-e-l-l? Vad enkelt allt skulle vara då. I så fall skulle jag ju få ett svar på mina tankar kring varför jag inte är som alla andra eller beter mig som killarna i klassen alla gånger. Som jag intalat mig själv att jag borde. Vad skönt det skulle vara att inte behöva fundera längre. Att kunna konstatera att jag nog är lite udda just för att jag ju är bög. Då är det väl inte så konstigt. För det är väl lite egna varelser ändå dessa nippertippor som trippar omkring här och var bland oss, eller hur? Bögarna. Ett folkslag som jag förövrigt tycker väldigt bra om rent allmänt. De är liksom sig själva.

Nu var det bara ett problem. Jag var inte homosexuell och jag är lika straigt idag som jag var vid den här tidpunkten för några år sedan. Till en början försökte jag vrida och vända. Fundera och tänka. Kanske var det så att jag bara inte kommit på det själv ännu bara, att jag faktiskt är homosexuell. Att jag dras till snopp framför snippa och man istället för kvinna.

Efter ett tag slutade jag ens lägga energi på att försöka intala mig själv att min egenhet och avdikelse från normen av min ålder och min könsidentitet skulle bero på något sådant. Jag var inte homosexuell. Varken då eller idag.

Skrivet av: Redaktionen