Krönika: Ganska tidig fredagskväll i mitten av november
Johan Hermansson driver Dalarnas största blogg ”Garbomannen.se”. Varje Tisdag skriver han krönikor här på WeRun.se.
En ganska tidig fredagskväll i mitten av november. Det är väldigt mörkt utomhus och klockan har nog närmat sig kvart i nio, jag minns inte helt säkert. Jag ska på fest, heter det. Ett gäng människor från skolan har styrt upp något denna kväll i en hyrd lokal mitt ute i ingenstans. För mitt ute i civilisationens ingenstans är det verkligen. Knappt ett hus inom räckhåll och det enda som finns är någon lada och enslig byggnad som säkerligen inte används till något annat än förvaring.
Jag som hade tänkt mig en lugn fredagskväll. En film, lite omättat sockerintag och väldigt mycket lugn och ro hemma i vardagsrumssoffan. Men jag lät mig övertalas. Min vän ringde, en av mina fyra närmaste och bad mig följa med på fest. Det skulle vara en massa människor där och verkade hur roligt som helst. Min vän hade nog redan druckit så exalterad var hon. Det måste hon ha gjort, skulle jag komma att märka lite senare. För fest var verkligen inte vad som väntade oss.
Fixar mig i ordning. Det vill säga sprayar mitt stackars hår i flera minuter för att få varje hårstrå att inta sin bestämda position i min väl medvetna frisyr. Drar på mig ett par jeans i elektriskt material, dova färger och en kavaj utanpå en blekt skjorta. Jag ska ju ändå på fest, och då klär man väl upp sig, eller hur? Trodde jag ja. Klädkod fanns det tydligen ingen och att fixa till sig var det inte många som hade haft i åtanke. Jag hade kunnat komma dit i mjukisbyxor och munktröja, och ändå varit snyggast på plats. Inget överdrivet.
Min vän har fixat chaufför åt oss. En killkompis till henne som kommer och hämtar mig, min vän sitter redan i bilen, strax efter nio. Några minuter senare är vi framme. Bilen stannar och chauffören säger ”ha så skoj nu då!” i en vänlig ton. Jo tack, det var ju sagt så, tänker jag, samtidigt som en viss skepticism gällande denna kväll föds i mitt medvetna.
Nämnvärt är att klockan inte ens passerat halv tio. Redan ligger dock mer än två personer på marken redan, fulla på alkohol. Några andra står i klungor och skriker till varandra. En kommer fram och kramar mig så entusiastisk som att vi känt varandra sen barnsben. Jag vet inte ens namnet på människan. Men jag spelar med, låtsas att jag gläds lika mycket som henne över att ses.
De allra flesta är redan alldeles för fulla än vad de ser ut att klara av. Inne i den hyrda lokalen är det likadant. För att inte bortse möbleringen och själva inredningen på denna ”fest”. Det är nu jag börjar inse att det nog hade varit bättre om jag legat i min soffa och sett en halvlöjlig komedi istället. Skrattat lite för mig själv och haft det väldigt mysigt. Istället befinner jag mig mitt ute i ingenstans, i en hyrd lokal med sunkiga möbler och tapeter från sjuttiotalet. På väggarna hänger gamla planscher som fanns i skolan på farföräldrarnas tid. För si sådär sjuttio år sedan. Det är väl snyggt, tänker man här.
Det tycker inte jag. Vid det här laget börjar jag må dåligt inombords för vart jag låtit min vän föra mig den här fredagskvällen; jag känner mig missplacerad, och det är inget illa menat människorna som ordnade detta eller närvarade. Det är bara inte min grej. Det är verkligen botten. Av de trettiotal personer som är på festen är nittionio procent fulla (läs överdrivet fulla) och någon enstaka är med och skjutsar och har till sitt förnuft vetskapen att inte dricka. Inne i lokalen spelas Eddie Meduzas ”mera brännvin” på högsta volym. Inte för att gästerna ser ut att behöva mer hembränt direkt, men dem lyssnar och några dansar med. Resten, vilket är majoriteten, sitter utspridda på stolar och bänkrader längst med väggarna.
Klockan är fem i halv tio. Jag mår dåligt, tycker denna tillställning är patetisk.
Jag bestämmer mig för att gå därifrån trots det faktum att min vän vill stanna. Det spelar ingen roll tänker jag och vägrar vänta på en skjuts som ska komma om två timmar. Min vän stannar. Jag orkar inte ens diskutera läget med henne, är redan irriterad för att jag låtit mig själv övertalas till att följa med på den här festen. Istället tar jag min jacka som jag hängt ifrån mig och börjar traska hemåt. I kolsvart mörker längs ensligt tomma vägar i mörker och i närmare trettio minusgrader går jag halva milen innan jag väl är hemma. Jag bestämmer mig här och nu för att det här med fester i hyrda lokaler mitt ute i ingenstans inte är riktigt min grej. ”Aldrig mer” säger jag högt för mig själv, aldrig mer.
Fest för mig är tydligen något helt annat.
Skrivet av: Johan Hermansson
